Under den sista veckan har det varit många skarpa ord och vassa inlägg i sociala medier från tidigare vänner och samarbetsparter. Dessa ord skadar mycket, både nu och i framtiden och riskerar att skapa låsningar för framtida samarbete.
Att kalla Centerpartiet för quislingar blir märkligt, framförallt med tanke på vad det står för. Hur påverkar det här ett framtida samarbete?
Centerpartiet och Annie Lööf var under mandatperioden, 2014-2018 tydliga med att vi ville ha en allians efter valet 2018. Vi var lika tydliga med att vi inte kommer sätta oss i en beroendeställning eller ett samarbete med SD.
Som vi alla vet fick vare sig Alliansen eller de rödgröna majoritet utan det krävdes samarbete över blockgränser eller aktivt stöd av SD.
Efter den här veckans diskussion behöver vi nog lite historisk bakåtblick hur det sett ut över tid i Sverige.
1920-1932 regerade (S) och (L) tillsammans. 1936 regerade (C) själva. På 50- talet regerade (S) och (C). I början av 70- talet gjorde (S), (C) och (FP) upp i riksdagen om den ekonomiska politiken. 1978-79 regerade (L) själv och gjorde ibland uppgörelser med (M) och (C) samt ibland med (S).
1991-94 Regerade Alliansen i minoritet och upp med (S) om den ekonomiska politiken. Under mitten av 90- talet gjorde (S) och (C) uppgörelser om den ekonomiska politiken. Egen majoritet har Alliansen haft 1976-1982 men då sprack regeringarna vid ett par tillfällen på grund av kärnkraften och skatterna.
Perioden 2006-2010 hade Sverige en stabil borgerlig majoritetsregering som aldrig behövde fråga (S) i någon fråga. Men det är ett undantag om man ser till den moderna historien.
Vi är många som hade hoppats på en Alliansregering i valet 2018. Men när väljarna röstar på ett annat sätt så får man laga efter läge. Det utställdes förstås löften i valrörelsen om att byta ut statsministern och att bilda en annan regering. Det görs det i alla val. Men det bygger på att väljarna röstar på de partier som i så fall ska bilda den nya regeringen.
Helst ska den nya regeringen ha majoritet. Om den nya regeringen saknar majoritet, vilket den nästan alltid har gjort i Sverige, då får man hitta en annan lösning. Det har säkert varit enstaka överord och en del alltför tvärsäkra löften från partiföreträdare i valrörelsen. Det är deras jobb att locka så många väljare som möjligt till sitt parti. Men både partiföreträdare och väljare vet att inget parti får 50 procent.
Sannolikt blir det en minoritetsregering som måste hanka sig fram. Uppgörelser kommer ske över blockgränser. Centerpartiet och Liberalerna kommer sannolikt vara med i dessa uppgörelser. Så har det alltid varit. I hela den politiska historien sedan början av 1900- talet.
Vi har fått höra att vi svikit, att vi brutit upp Alliansen och så vidare. Vad man glömmer är att M och KD kunde tänka sig att regera utan C och L. De gick fram med en budget där C och L inte var med. Det kan jag se som en stark signal att man inte tänkt en Alliansregering. Men det pratas det inte så mycket om och Centerpartiet gick inte ut och kallade M och KD för svikare och massa annat. Helt rätt tycker jag för vi ser gärna ett fortsatt samarbete med dessa partier även om det i dagsläget inte fungerar som regeringsalternativ.
Som parti har vi valt att försöka hitta lösningar över partigränser där vi kan få igenom så mycket liberal centerpolitik som möjligt och i den budgettekniska överenskommelse med 73 punkter finns det mycket centerpolitik.
Vi är fortsatt ett liberalt oppositionsparti, vilket medför att vi inte är ett stödparti till S utan ett fristående parti som fått igenom mycket politik och vi kommer jobba för det ska genomföras under mandatperioden.
Jag hoppas att vi kommer ha en mer ”vuxen” samtalston framöver även om man är besviken.